Vintern 2000 plockade jag efter tjugo år på vägen ned den för en motoröversyn. Bla visade sig en vevlagertapp ha repor och krävde omslipning. Troligen orsakat av att föroreningar tagit sig in i oljan på något sätt. Toppen fick samtidigt nya styrningar och nyslipade ventiler. 

Ett problem har alltid varit att bakhjulen stuckit utanför skärmarna. Det tyckte jag antagligen var häftigt någon gång i tiden, men ibland har däcken skrapat i. Bakskärmarna breddades nu 45 mm, vilket medförde att fjäderpaketen kunde sänkas baktill. Luftstötdämpare monterades också, då det ibland kan bli blylass.

Februari 2002. Efter lång tids funderande och tvekan, lyftes karossen av för en omlackering. De gula partierna har blivit något bitna av tidens tand. Den karosslösa uppenbarelsen födde en svårbemästrad lust att skruva fast stol och ratt och bränna ut på vägen i en kompressorladdad kista på hjul.

Nedmonterad och klar för slipning. Högerdörrens nederdel har alltid stuckit ut något i nederkant på ett irriterande sätt. Det åtgärdades genom att klyva karossen nedtill och bredda den 8 mm. Härligt att sätta rondellen i plåten igen och få en nostalgisk tår i ögonvrån vid den bekanta doften av bränt trettiotalsjärn.

Valet stod mellan att lämna bort prylarna till ett proffs för lackering eller att göra det själv. Men att hämta en nylackad bil i delar på släpkärra, har en tendens att sluta med lackskador hur försiktig man än är. Dessutom hade jag sen tidigare en del andra dåliga erfarenheter av det alternativet. Färgsprutan från den första lackeringen 1979 fanns kvar i gömmorna, så det fick bli en garagelack med tillhörande thinnerfylla igen.

April 2002. Hopmonterad igen och dags för första provturen i den nya kostymen.